Karl Bohlin

"När denna doktorsavhandling presenterades för professor K Bohlin inträffade en lustig episod som åtminstone något mildrade den rätt tryckta stämningen. I avhandlingens början gjorde författaren en bestämning av de klotformiga stjärnhoparnas avstånd. Denna gav ett ganska bestämt utslag till förmån för Shapleys skala, vilket således gick bestämt emot Charliers hundra gånger mindre avståndsskala. Denna del fann Bohlin mycket bra och tyckte inte det skadade, att Charlier fick höra ett "sanningens ord". När författaren något senare kom till Charlier, kunde denne inte alls uppskatta avsnittet om de klotformiga stjärnhoparna, men tyckte det var bra, att Bohlin fick höra hur illa det låg till med hans resultat. En tredje auktoritet, som gick igenom avhandlingen, var ej så nöjd med vissa saker, men tyckte i alla fall att det var utmärkt, att Bohlin och Charlier fick höra hur det stod till med deras resultat i fråga om nebulosor och stjärnhopar.

Men vi återvända till Bohlin. Han började mörkna påtagligt redan vid kritiken av hans direkta distansbestämning till Andromedanebulosan. När Lundmark frågade om man kunde tänka sig att någon systematisk influens gjort sig märkbar, sade Bohlin med skärpa: "Jag vill fästa licentiatens uppmärksamhet på att mina mätningar gjordes absolut förutsättningslöst och med ytterlig noggrannhet." Det trodde givetvis licentiaten också, som i och för sig hyste all beundran för det enorma arbete som Bohlin hade nedlagt på sin parallaxmätning. Inte mindre än cirka 40 000 mikrometerinställningar hade gjorts på det fotografiska materialet. Det skulle också ta åtskilliga år, innan Lundmark kunde få fram den troligen slutgiltiga förklaringen till vad det var som hade inverkat på mätningarna på ett systematiskt sätt och åstadkommit det oriktiga resultatet, att Andromedanebulosan skulle ligga 19 ljusår nära, medan i verkligheten avståndet är dryga millionen ljusår.

Granskningen fortsatte! Lundmark hade gjort en serie gräns­bestämningar, d v s på olika sätt bestämt ett antal gränsvärden så, att närmare än dessa kunde inga nebulosor ligga. Dessa gränsvärden växte oavlåtligt. Till slut förkunnades satsen, att närmare oss än 20 000 ljusår kunde ingen nebulosa ligga.

Nu var den store astronomen mycket missnöjd. Så kommo de två nyssnämnda metoderna, användningen av de exploderande solarna och de ljusaste vanliga solarna i de bägge systemen. Avståndet till Andromeda­nebulosan måste ju vara mera än en halv million ljusår, till spiralen i Triangeln omkring halvannan million ljusår. Inte heller detta gjorde Bohlin gladare.

Ja, diskussionen fortsatte. Författaren måste givetvis hålla sig på defensiven. Slutligen behandlades även ljusfläckarna kring himlens sydpol, de två Magellanska Molnen, vilka på ett eller annat sätt måste vara besläktade såväl med Vintergatan som med spiralnebulosorna, fastän molnen i fråga inte visade upp någon spiralstruktur.

Lundmark hade kommit in på den tankegången, att det inte var nödvändigt att alla vintergator äro spiralformade. Han menade att de två Magellanska Molnen också voro vintergator, men kanske degenererade sådana, eller också sådana just på väg att formas till spiraler. Han hade nu upptäckt ett tredje Magellanskt Moln, ett objekt som man tidigare ansett som spiralnebulosa, men som, fastän det nog hörde till denna klass, i alla fall visade en oregelbunden struktur och framför allt en synnerligen stor likhet med det större av de Magellanska Molnen.

När den store astronomen kom till en jämförelse, som gjordes i bild i avhandlingen mellan det stora Molnet och det tidigare som spiral ansedda objektet, så brast han ut i ett skallande skratt. 

Lundmark vet ännu inte i denna stund, varför Bohlin skrattade så uppsluppet. Något, om än inte helt, lättade det stämningen. Men på avhandlingen trodde likväl inte Bohlin och skulle aldrig komma att göra det under sitt återstående liv."

 

Även i sitt mastodontverk Nya himlar (1943) diskuterar Knut Lundmark Bohlins resultat från 1907, att avståndet till systemet i Andromeda bara skulle vara 19 ljusår. Allt pekade på att 6-tumsteleskopet i Stockholm var på tok för litet för den sortens mätningar och att i teleskopet var inbyggt grova felkällor, särskilt i RA-vinkeln.

Karl Bohlin tycks ha förvandlats till en kufisk och tragisk person, som enligt vissa drev Stockholms-observatoriet närmast tyranniskt, och stod i vägen för den nya astronomin. När Bertil Lindblad trädde till som professor, sattes det av honom initierade nya Saltsjöbads-observatoriet direkt på kartan. Bohlin gick ur tiden 1939. Lundmark skrev trots sina tidigare mellanhavande med Bohlin (som kraftigt motarbetat Lundmarks professorsutnämning i Lund) en honett runa i ASTB:s årsbok Cassiopeia 1940 och menade i den att Bohlin "var nog en ganska isolerad natur", svår att komma närmare in på livet. I en artikel i Sydsvenskan 8.11.1943 på temat "När vintergatorna upptäcktes: Kring ett tjugofemårsminne" drar Lundmark upp historien igen och citerar Bohlin från deras diskussion. Lundmark raljerar och erinrar om att han den gången tyst fått citera vad Erik XIV säger i S.H.T.-spexet då kungen avsmakade ärtsoppan: "Fryxell och Odhner må säga vad dom vill, men nog är det något sattyg i den här soppan!"

Med sattyg syftade Lundmark på de i Bohlins lilla teleskop inbyggda systematiska mätfelen. Men varför skrattade Bohlin den där gången? Det vet vi fortfarande inte.

Fotnot: Anders Fryxell (1795-1881) och Claes Theodor Ohner (1836-1904) var två av den svenska historieforskningens pionjärer. Bägge hade sysslat med Erik XIV.