Striden om det gick att mäta rörelser inuti spiralnebulosorna, var A och O för utgången hur den nya "galaxastronomin" skulle etableras på 1920-talet. Fanns det mätbara rörelser hos nebulosornas stjärnor var sannolikheten att spiralsystemen låg nära oss, rentav var en del av Vintergatan, fanns det inga rörelser låg de sannolikt utanför Vintergatan, på gigantiska avstånd. Adrian van Maanens namn är för evigt förknippat med hans mätningar av M33, M81 och andra spiralsystem, i vilka han fann svaga men dock bevis på rörelser. Vi pratar om 100- eller 1000-delar av bågsekunder! Om dessa rörelser hos stjärnorna i spiralarmarna var äkta vara, måste systemen vara närbelägna astronomiskt sett - låg de långt utanför vår hemgalax och var andra "island universes" måste de rotera med absurt höga hastigheter.
Knut Lundmark gav sig själv uppdraget att kontrollräkna van Maanens mätningar - med samma plåtar som utgångspunkt, samma stereokomparator i Pasadena. Det var ett nogsamt och mödosamt jobb och i ett par tunga rapporter, 1927 i första Uppsala-papperet kallat Studies of Anagalactic Nebulae, synas hela diskussionen i ganska honetta termer, en diskussion som så småningom slutade med att van Maanens mätningar helt kullkastades.
Det finns en rad dokumentära framställningar om denna strid, både på nätet och i litteraturen (t ex i Richard Berendzen/Richard Hart/Daniel Seeleys Man Discovers the Galaxies,1984).
Det har gjorts många försök att förklara van Maanens mätningar, om han var offer för ett självbedrägeri, och varför han så länge försvarades av sin vän, Harvard-astronomen Harlow Shapley. Lundmarks mätningar gav ett annat resultat, men ändå inte ett för van Maanen katastrofalt resultat.
Däremot misstänkte Lundmark en rad brister på plåtarna, i mättekniken m m. Med tiden blev Harlow Shapley en nära vän till Knut Lundmark, vars vintergatstankar han från början inte alls gillade. Till van Maanen skrev han en gång att dennes mätningar gjort universum mindre men Shapleys egen Vintergata större.
Så här sammanfattar Shapley historien i sin självbiografi Through rugged ways to the stars (Scibners, 1969), pp 80-81:
"Later I too recognized that Van Maanen´s measurements were wrong. Knut Lundmark came over from Sweden to go through the measuring of the rotations of the galaxies, and he could not verify Van Maanen´s figures. But he was a gentleman; he did not want to critizise them publicly. When I found it was a false trail I switched immediately to the truth; I have been complimented more than once on that since. Curtis also yielded pretty soon on the scale of the universe."
