Knut Lundmark gav ut en mängd populärvetenskapliga böcker. Det började redan 1922 med Spiralnebulosorna: ett nutida astronomiskt forskningsproblem (Studentföreningen Verdandis småskrifter), därefter följde skrifter med titlar som
Från kaos till kosmos: några utdrag ur den astronomiska världsbildens utvecklingshistoria (1934)
Livets välde: till frågan om världarnas beboelighet. Del 1 (1935, den andra delen publicerades aldrig)
Det växande världsalltet (1941)
Solförmörkelser förr och nu (1945)
Astronomiska upptäckter: några glimtar från en flertusenårig vetenskaplig utveckling (två delar, 1950, 1951)
Världar utan gräns (1951)
Dagmörkret över Sydsverige den 30 juni 1954 (1953)
Ut i världsrymden (1956)
Storverket kom mitt under brinnande krig med pappersransonering m m - Nya himlar (1943), utgivet på Nordisk Rotogravyr och tillägnat hustrun Birgitta.
Detta mäktiga verk i folioformat i numrerad upplaga (500) beskriver på nästan 800 sidor inklusive mängder av vackra illustrationer, flera i färg, astronomins historiska utveckling fram till och med striden om vintergatornas natur, där Lundmark naturligtvis kommer in på sin egen banbrytande roll.
Ibland ägarna till denna bok fanns kung Gustaf V, den dåvarande statsministern Per Albin Hansson och andra celebriteter.
Som ett exempel på Lundmarks stil och ton, återges här några rader med bl a minnet av ett möte med George Lemaitre - Lundmark kunde redan då, 1943, konfirmera det som senare tiders astronomihistoriker fastslagit, att Lemaitre var universums expansion på spåren innan Edwin Hubble!
Det hör till historien att Lundmark själv var snubblande nära gåtans lösning före både Lemaître och Hubble.
”Under tiden hade denna vintergatornas flykt från observatören förutsagts som ett relativistiskt fenomen av Louvain-professorn G Lemaître.
Historien om hans upptäckt är ytterst remarkabel och visar, tyvärr, att det visst inte alltid är så säkert, att ett arbete gör sig omedelbart gällande på grund av sin inneboende kraft och sitt omistliga värde.
På I.A.U:s generalförsamling i Leiden 1928 träffade författaren en ung, sympatisk abbé, som hette Lemaître, och som var mycket intresserad av frågan om nebulosornas rörelser. Han hade visat, att Einsteins fältekvationer medgåvo en enkel lösning av annat slag än de två, som Einstein själv och de Sitter hade framställt. Enligt Lemaîtres lösning utvidgade sig världsalltet linjärt och de avlägsna vintergatorna måste således uppvisa mycket stora rödförskjutningar i spektra.
Då författaren ej var tillräckligt hemma i relativitetsteorin för att kunna bedöma värdet av hans insats, hänvisades Lemaître till Eddington och de Sitter. Visserligen hade den nu bibliografiskt sett också mycket fina original-undersökningen sänts till dessa, men blev av någon anledning ej uppmärksammad. Först ett par år senare, när Eddington kom in på detta område och Lemaître påpekade sin insats, lät Eddington omtrycka L:s avhandling och framhöll betydelsen av denna.
När vi träffades på nästa I.A.U. i Cambridge, då behövde Lemaître inte hålla sig till astronomer av författarens storleksordning, ty då var han ett av de ledande namnen. Sällan ha vi sett en välförtjänt världsberömmelse nås så snabbt.”
Lundmark deltog som medförfattare till ett antal utomvetenskapliga böcker. Mest överraskande är kanske hans bidrag, det allra sista, till boken Vad Kristus lärt mig (Natur och Kultur, 1957). Lundmark religiösa övertygelse utgick från ett fattigt hem, som var starkt lutheranskt, till vetenskapsmannens agnostisism och sist till den äldre naturvetarens insikter om tillvarons djupa mystik. Han skulle ha gillat de nya teorierna om multiversum.
