Vetenskapsmannen

solfrm-1914-forssa Solförmörkelser kom på ett märkligt sätt att rama in Knut Lundmarks astronomiska liv. Redan som 25-åring var han på plats i Österforse, Lappland (1914) för att som assistent hjälpa sin välgörare Östen Bergstrand, professor i Uppsala.

På bilden t h syns han f ö med en annan av Bergstrands medhjälpare, Frk Andrea Lindstedt. Foto: Uppsala Universitet

Att Lundmark senare i livet kom att fascineras av dessa himlafenomen var inte så konstigt:

Som populärvetenskapare insåg han snart att solförmörkelser utgjorde en effektiv pedagogisk ingång till ett vidgat astronomiskt intresse hos den bildade allmänheten. Inte för inte hade redan Tycho Brahe blivit astronomiskt intresserad sedan han i Köpenhamn som tonåring upplevt en partiell solförmörkelse.

Båda de totala solförmörkelserna 1945 och 1954 - synliga i Sverige - lockade fram populärvetaren Lundmark, bevisat av de bägge skrifterna Solförmörkelser förr och nu (1945) och Dagmörkret över Sydsverige den 30 juni 1954 (1954) - den senare boken kom ut i två upplagor och såldes i drygt 11 000 ex, en bästsäljare för sin tid.

I sin bok 1945 tvekar f ö inte Lundmark att utpeka Uppsala-expeditionen till Österforse 1914 som den främsta av de fyra svenska expeditionerna. Flera fotografier togs och Östen Berrgstrand kunde så småningom, tack vare dessa bilder, famna solkoronans form i rymden.

I boken citeras några dagboksanteckningar "av en deltagare i den Bergstrandska expeditionen" - det kan inte vara någon annan än Lundmark själv som fört pennan!

Det var under solförmörkelsen 1954 som den festliga bilden av Knut Lundmark i flygarhjälm och hans nära förtrogne Martin Johnson togs. Herrarna följde förmörkelseförloppet från ett av försvarets flygplan, utgående från flygflottiljen i Halmstad. (Bild ur Martin Johnsons/Ulf R Johanssons Lundmark-samling.)

Även 1945 följde Knut Lundmark totaliteten från ett flygplan.

Extra lästips:

Om Östen Bergstrands utforskning av solkoronan 1914, som han ansåg från vissa ställen på solen sträckte sig ut 10 solradier i det omgivande kosmos, kan lämpligen läsas i Bergstrands egen tegelsten Astronomi (1935).

Artikel under utveckling. Återkom gärna vid ett senare tillfälle.

Under Knut Lundmarks tid som professor i Lund doktorerade en rad forskare i astronomi, bland dem Frida Palmér (1905-1966), som blev landets första kvinnliga fil dr i ämnet astronomi. Hennes specialitet var oregelbundna variabla stjärnor.

Åren 1929 fram till de första krigsåren var Frida Palmér knuten till astronomiska institutionen i Lund. Att hon trots stöd från Lundmark inte fortsatte med stjärnorna som karriär får skyllas på andra världskriget och krigets vindar, som under krigsåren förde henne till arbete inom försvarets radioanstalt och därefter ett lektorat i fysik i Halmstad.

Höger: Frida Palmérs uppmärksammade disputation i Lund 28 januari 1939. Lundmark t v, opponenterna fil mag Anders Reiz och fil dr N. Ambolt t h.

Fotot togs av legendaren Otto Ohm. Tack till Peter Modie på Bildbyrån IBL i Ljungbyhed, som ställt det unika fotot till förfogande.

Höger: Ett unikt foto från Danzig, nuvarande Gdansk, 1939 bara någon vecka före andra världskrigets utbrott där och då - hon gästade Astronomische Gesellschaft med styrelsemedlemmen Knut Lundmark och träffade bl a den nazistiska variabelastronomen Margarethe Güssow (den mindre glada damen med mittbena t v från oss sett om Frida Palmér). Foto förmedlat av Hilmer W Duerbeck via Astronomische Gesellschafts arkiv.

Hennes tid som kryptograf inom föregångaren till FRA (Försvarets radioanstalt) omtalas en passant i Bengt Beckmans bok Svenska kryptobedrifter 1996. (Hennes leg t h ställt till förfogande av FRA.)

Rysktalande Frida jobbade sig upp i FRA-organisationen som systemanalytiker för att avkoda Sovjets marina signalmeddelanden i Norra ishavet – bland annat!, chefade för gruppen 53g, fick bra lön för besväret men fick aldrig något riktigt erkännande av kryptografkolleger som Gunnar Blom och Sven Wäsström, vilka betraktade henne som en föga betydande ”stjärnanalytiker”.

Högste chefen, kommendören Torgil Thorén intygade dock i ett tjänstebetyg utfärdat 1943, att hon alltid ”ådagalagt snabb uppfattningsförmåga, energi och utpräglat ordningssinne” och att ”hon alltid omfattat arbetet med intresse och plikttrohet samt i allo iakttagit oklanderligt uppförande och hederlig vandel”. Frida fick syssla med annat på sin fritid, hon hade sådant förtroende att hon slapp brevcensur och hon lovade, när hon slutade på FRA 1945, att inte yppa det minsta om vad hon gjort eller visste.

omslag 300 Frida Palmér var född i Blentarp, där hon också ligger begravd. Graven sköts i dag av tidigare eleven Gunilla Lindberg, som bor med maken Bo Bergman i Blentarp. En skylt markerar vem Frida var och graven smyckas av perenner i Karlavagnens form.

Lästips: Om Frida Palmér har framför allt Charlotte Helin skrivit i Populär Astronomi nr 3 2010. Artikeln illustreras av flera unika bilder.

Denna berömda karta över hela den visuella stjärnhimlen i galaktiska koordinater utfördes på Institutionen för astronomi i Lund i början av 1950-talet. Den har blivit välbekant för astronomer världen över genom sin spridning i vetenskapliga tidskrifter och böcker. Arbetet, som tog två år, utfördes av Martin och Tatjana Kesküla under ledning av Knut Lundmark. Det bekostades i huvudsak av Hierta-Retzius fond och av Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund. Kartan blev färdig 1955. Originalkartan har dimensionerna 1 x 2 meter och tillhör Institutionen för astronomi i Lund.

Vetenskaplig användning

Varför återge stjärnhimlen orienterad efter vintergatsbandet? Svaret är, att observerade fenomen på stjärnhimlen ofta fördelar sig symmetriskt relativt vintergatsbandet och Vintergatans centrum. Objekten i Vintergatan fördelar sig naturligt symmetriskt kring vintergatsbandet. Även objekt utanför vår galax synes fördelade symmetriskt kring samma band, eftersom detta innehåller stora mängder lysande och skymmande materia, som gör avlägsna objekt osynliga för oss.

Hur kartan tillverkats

Panoramat är en ritning i Aitoff-projektion med galaktiska koordinater, där 7000 stjärnor med kända koordinater inprickats i exakta positioner. Efter detta har vintergatsbandet inritats med foton ur Solon I. Baileys och Frank E. Ross' vintergatsatlaser som förlagor. Härvid har redan inritade stjärnor fått tjänstgöra som orienteringspunkter. Då de olika fotografiska bilderna kan uppvisa stora skillnader i gränsmagnitud, har denna korrigerats till ett enhetligt värde med hjälp av den holländske astronomen Antonie Pannekoeks isofoter. Det är bl a denna skillnad i gränsmagnitud, som gör det svårt att kopiera de olika vintergatsfotografierna till samma utseende och klistra ihop dem till en karta.

Koordinatberäkningarna samt utritningen av koordinatnätet och inprickningen av stjärnorna har utförts av Martin Kesküla, medan inläggningen av vintergatsmolnen har utförts av Tatjana Kesküla. Vintergatsbandets struktur arbetades fram dels genom ett sprutningsförfarande med retuschspruta för de tunnare partierna, dels genom inprickning med pensel för de kraftigare markerade delarna. Under hela arbetet med vintergatsstrukturen kontrollerades denna med jämna mellanrum genom att ett genomskinligt papper med de inritade Pannekoekska isofoterna placerades över panoramat.

Det kan även nämnas, att de med passare inritade stjärnorna framstod som onaturligt skarpa punkter i förhållande till den mera naturliga "handarbetade" vintergatsbakgrunden. Det blev därför nödvändigt att med samma prickningsförfarande, som använts för vintergatsbandet, även diffusera stjärnorna, så att dessa fick samma utseende som stjärnorna på fotografierna

Kort orientering på kartan

Eftersom denna projektion av stjärnhimlen deformerar de bekanta stjärnbilderna kan en viss orientering behövas. Till vänster ser vi stjärnbilderna Kusken och Perseus samt de ljusa partierna i Cassiopeia och Cepheus. Den stora mörka klyftan i Svanen och Örnen framträder till vänster om mitten, där Skytten syns. Till höger om mitten fortsätter vintergatan genom Centauren, Södra korset, Kölen och Stora hunden. De svagare delarna till höger är Enhörningen och Tvillingarna, och längst till höger är vi tillbaka i Kusken igen. I nedre högre halvan ser vi de Magellanska Molnen, och långt till vänster, strax under vintergatsbandet, syns Andromedagalaxen.

Bo Nilsson

Pulsariet på Tycho Brahe-observatoriet

Observatoriet har ett unikt s k pulsarium. Idén kom ursprungligen från en artikel i Sky & Telescope redan på 70-talet. Någon hade på en liten vintergatskarta placerat in några lampor vars blinkande skulle representera de först upptäckta pulsarerna. Pulsarer hade då nyligen upptäckts med radioteleskop. Det visade sig att de utgjorde de första observationella bevisen för existensen av neutronstjärnor.

På TBO insåg vi att vi hade en stor möjlighet att utvidga konceptet. Genom våra goda kontakter med Lunds Observatorium fick vi gjort en fotografisk kopia av den berömda vintergatskartan, i full skala. Vi borrade hål för 50 lampor. Sedan borrade vi 50 hål till, de första var nämligen felplacerade eftersom vi råkat använda fel galaktiskt koordinatsystem! En omfattande elektronik-konstruktion gjordes av dåvarande medlemmen Mikael Nyquist. Varje lampa fick blinka med samma frekvens som den pulsar den representerade. Resultatet blev utmärkt.

I mitten av 90-talet utsattes observatoriet för en anlagd brand, varvid samlingshuset brann ner och behövde återuppbyggas från grunden. Så också vårt pulsarium. Denna gång gjordes en kopia som var ca 20% större än originalet. Lars-Olof Hansson byggde ny och modernare elektronik, denna gång för 100 pulsarer. Detta (dubbla) mästerverk, kanske unikt i världen, beskådas och beundras av alla besökare och ger dessutom stoff till att berätta om viktiga delar av astronomin.

Varför skrattade Karl Bohlin?

Knut Lundmark återkom ofta till ett bisarrt möte med Stockholms-professorn Karl Bohlin (1860-1939) när han la fram sin doktorsavhandling som placerade Andromeda-nebulosan på drygt 600 000 ljuårs avstånd - i strid med Bohlins egna mätningar. I sin bok Astronomiska upptäckter II (Harriers Bokförlag, 1951), skriver Lundmark så här om sig själv i tredje person:

"När denna doktorsavhandling presenterades för professor K Bohlin inträffade en lustig episod som åtminstone något mildrade den rätt tryckta stämningen. I avhandlingens början gjorde författaren en bestämning av de klotformiga stjärnhoparnas avstånd. Denna gav ett ganska bestämt utslag till förmån för Shapleys skala, vilket således gick bestämt emot Charliers hundra gånger mindre avståndsskala. Denna del fann Bohlin mycket bra och tyckte inte det skadade, att Charlier fick höra ett "sanningens ord". När författaren något senare kom till Charlier, kunde denne inte alls uppskatta avsnittet om de klotformiga stjärnhoparna, men tyckte det var bra, att Bohlin fick höra hur illa det låg till med hans resultat. En tredje auktoritet, som gick igenom avhandlingen, var ej så nöjd med vissa saker, men tyckte i alla fall att det var utmärkt, att Bohlin och Charlier fick höra hur det stod till med deras resultat i fråga om nebulosor och stjärnhopar.

Men vi återvända till Bohlin. Han började mörkna påtagligt redan vid kritiken av hans direkta distansbestämning till Andromedanebulosan. När Lundmark frågade om man kunde tänka sig att någon systematisk influens gjort sig märkbar, sade Bohlin med skärpa: "Jag vill fästa licentiatens uppmärksamhet på att mina mätningar gjordes absolut förutsättningslöst och med ytterlig noggrannhet." Det trodde givetvis licentiaten också, som i och för sig hyste all beundran för det enorma arbete som Bohlin hade nedlagt på sin parallaxmätning. Inte mindre än cirka 40 000 mikrometerinställningar hade gjorts på det fotografiska materialet. Det skulle också ta åtskilliga år, innan Lundmark kunde få fram den troligen slutgiltiga förklaringen till vad det var som hade inverkat på mätningarna på ett systematiskt sätt och åstadkommit det oriktiga resultatet, att Andromedanebulosan skulle ligga 19 ljusår nära, medan i verkligheten avståndet är dryga millionen ljusår.

Granskningen fortsatte! Lundmark hade gjort en serie gränsbestämningar, d v s på olika sätt bestämt ett antal gränsvärden så, att närmare än dessa kunde inga nebulosor ligga. Dessa gränsvärden växte oavlåtligt. Till slut förkunnades satsen, att närmare oss än 20 000 ljusår kunde ingen nebulosa ligga.

Nu var den store astronomen mycket missnöjd. Så kommo de två nyssnämnda metoderna, användningen av de exploderande solarna och de ljusaste vanliga solarna i de bägge systemen. Avståndet till Andromedanebulosan måste ju vara mera än en halv million ljusår, till spiralen i Triangeln omkring halvannan million ljusår. Inte heller detta gjorde Bohlin gladare.

Ja, diskussionen fortsatte. Författaren måste givetvis hålla sig på defensiven. Slutligen behandlades även ljusfläckarna kring himlens sydpol, de två Magellanska Molnen, vilka på ett eller annat sätt måste vara besläktade såväl med Vintergatan som med spiralnebulosorna, fastän molnen i fråga inte visade upp någon spiralstruktur.

Lundmark hade kommit in på den tankegången, att det inte var nödvändigt att alla vintergator äro spiralformade. Han menade att de två Magellanska Molnen också voro vintergator, men kanske degenererade sådana, eller också sådana just på väg att formas till spiraler. Han hade nu upptäckt ett tredje Magellanskt Moln, ett objekt som man tidigare ansett som spiralnebulosa, men som, fastän det nog hörde till denna klass, i alla fall visade en oregelbunden struktur och framför allt en synnerligen stor likhet med det större av de Magellanska Molnen.

När den store astronomen kom till en jämförelse, som gjordes i bild i avhandlingen mellan det stora Molnet och det tidigare som spiral ansedda objektet, så brast han ut i ett skallande skratt.

Lundmark vet ännu inte i denna stund, varför Bohlin skrattade så uppsluppet. Något, om än inte helt, lättade det stämningen. Men på avhandlingen trodde likväl inte Bohlin och skulle aldrig komma att göra det under sitt återstående liv."

Även i sitt mastodontverk Nya himlar (1943) diskuterar Knut Lundmark Bohlins resultat från 1907, att avståndet till systemet i Andromeda bara skulle vara 19 ljusår. Allt pekade på att 6-tumsteleskopet i Stockholm var på tok för litet för den sortens mätningar och att i teleskopet var inbyggt grova felkällor, särskilt i RA-vinkeln.

Karl Bohlin tycks ha förvandlats till en kufisk och tragisk person, som enligt vissa drev Stockholms-observatoriet närmast tyranniskt, och stod i vägen för den nya astronomin. När Bertil Lindblad trädde till som professor, sattes det av honom initierade nya Saltsjöbads-observatoriet direkt på kartan.

Bohlin gick ur tiden 1939. Lundmark skrev trots sina tidigare mellanhavande med Bohlin (som kraftigt motarbetat Lundmarks professorsutnämning i Lund) en honett runa i ASTB:s årsbok Cassiopeia 1940 och menade i den att Bohlin "var nog en ganska isolerad natur", svår att komma närmare in på livet. I en artikel i Sydsvenskan 8.11.1943 på temat "När vintergatorna upptäcktes: Kring ett tjugofemårsminne" drar Lundmark upp historien igen och citerar Bohlin från deras diskussion. Lundmark raljerar och erinrar om att han den gången tyst fått citera vad Erik XIV säger i S.H.T.-spexet då kungen avsmakade ärtsoppan: "Fryxell och Odhner må säga vad dom vill, men nog är det något sattyg i den här soppan!"

Med sattyg syftade Lundmark på de i Bohlins lilla teleskop inbyggda systematiska mätfelen. Men varför skrattade Bohlin den där gången? Det vet vi fortfarande inte.

Fotnot: Anders Fryxell (1795-1881) och Claes Theodor Ohner (1836-1904) var två av den svenska historieforskningens pionjärer. Bägge hade sysslat med Erik XIV.